När tankarna..

När tankarna rasar och jag behöver skriva av mig.

Det finns så mycket jag saknar, så mycket jag vill men ändå inte. När känslorna blir för laddade och tankarna blir som en översvämning, var tar man vägen då?
Jag är van att alltid behöva stänga in mig, sätta mig i ett hörn och gunga fram och tillbaka och undra vad som ska hända här näst. När slutar det, när är det över?
När ska någon säga till mig att det är över?
Det kan gå veckor, det kan gå dagar, det kan gå timmar.. Humöret går upp och ner hela tiden, så ibland brukar jag undra ”är det något fel på mig?” , jag menar är detta ett normalt beteende för en såkallad vuxen människa i sina bästa år? För det vet faktiskt inte jag.
Jag har människor som älskar mig till varje pris, nära och kära som ständigt stöttar mig.. Men ändå så fattas något? Är det då fel på mig? Eller?

Vore världen bättre utan mig? Var det verkligen värt att min mamma fick mig?
Dessa tankar brukar rusa förbi mig väldigt ofta tyvärr, även fast jag känner mig lycklig. Och som jag inte är så himla dum av mig så vet jag att det måste vara något som fattas. Dock vet jag inte vad. Men jag vill gärna veta. Och snart så snart som möjligt.
För jag tappar motivation för varje dag som går och tro mig det tar verkligen på kroppen och inte påtala om på psyket mitt. Visst, alla lever vi i en och annan dröm värld.. Men jag har dock ingen, jag har en dröm men det är ingen dröm jag delar med mig utav till någon. Kan det dock vara den biten som fattas? Nej jag vet inte. Men ibland så undrar jag det.
Jag kan skratta,gråta,visa känslor. Väldigt ofta men vem märker då egentligen att jag inte är en hel pusselbit?
Det har hänt så mycket det senaste året som har brutit ner mig totalt för att vara ärlig, och jag har fått kämpa mig igenom allt ensam lite i taget för varje dag som gått. Det har varken varit lätt eller hårt utan mer något som jag har känt ett måste till. Fast jag egentligen skulle vilja ställa mig och skrika ”varför händer detta mig? Varför? Varför gud?”  vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Jag som alltid har varit den som lyssnat tagit hand om och alltid har brytt mig. Jag som alltid har tagit alla andras problem framför mina egna för att alla ska må bra innan jag gör det. Varför?
Vissa saker har jag släppt någorlunda , men vissa saker besöker mig än i mina drömmar både hemska och glada stunder. Men mest hemska. Jag vill helst glömma, men det sitter som ingjutet i ryggmärgen.. Snälla gud låt mig glömma helt, låt mig få gå vidare. Låt mig få vara helt lycklig.. Snälla..


När första tåren rinner ner från min kind så är det dags att avsluta..
Mina ord räcker inte tillräckligt till.
Det får vara nog .. just nu iallafall.

Tack för mig och mina tankar för tillfället.